OrganiseratKaos

Detta är ett öppet brev riktat till hela spelindustrin men främst utgivarna. Jag tänkte berätta lite om mina köpvanor och hur dessa har förändrats i takt med att jag inte hinner spela lika mycket som förr.

I yngre dar, från 13-14 och uppåt så spenderades mycket av mina pengar på spel. I snitt ungefär ett spel i månaden och då låg priserna på 399-499 kr, i regel. Men det kommer en tid när skolan stjäl mer tid från fritiden och helt plötsligt finner man andra saker att lägga pengar på. När skolan tog slut så tog jag en liten tripp till landet down under och under ett års tid spelades i stort sätt ingenting.

När jag kom tillbaka till Sverige och arbetslivet så började pengarna rulla in, men de lades aldrig på spel.

Nu är jag högskolestudent har, hör och häpna, det senaste halvåret lagt ganska så mycket pengar på spel. Mer än jag gjort sen tiden då man var bekymmerslös och kunde spela dagarna långa. Anledningen är priserna på de spel jag har velat spela. De har kommit ned på en human nivå.

Det senaste spelet jag inhandlade var en nyversion av klassikern The Secret of Monkey Island med epitetet Special Edition. 80 saftiga riksdaler kostade detta mig. Med andra ord fanns det ingenting att ens fundera över. Ett par klick i Steam senare och spelet ligger nere för konsumtion på hårddisken. Hade detta spel kostat 150 eller t om 250 kronor så hade jag aldrig kommit på tanken att hosta ut de summorna. Men då det nu låg på en impulsköpsnivå (en nivå som varierar kraftigt från person till person) så fanns det inget att snacka om. Släpps det fler kvalitetsspel i denna prisklass så kommer jag utan att tveka spendera 200-300 kronor i månaden på att köpa spel, pengar som går rätt ned i industrins fickor.

Alternativet är 0 kr. Jag kommer inte köpa ett spel för 400 kronor då jag inte tycker att det är värt det. Särskilt inte med min ganska skrala budget.

Det här kanske låter som det klassiska ‘mycket snack och lite verkstad’-snacket men faktum är att jag redan känt på hur det är att köpa spel och program i den här prisklassen, då jag tills för ganska nyligen ägde en iPhone.

Uppemot ungefär 200 kronor i månaden spenderade jag på småprogram och spel till denna, smått på, mirakulösa telefon. Det dyraste spelet jag köpte genom App Store kostade 75:- men de flesta av mina inköp låg på betydligt lägre summor. Att köpa mobilspel för 7-20 kronor stycket känns knappt i plånboken alls.

Nu kommer slutklämmen: Jag tycker självklart inte att spelindustrin skall sänka priserna på sina spel så lågt som under tjugolappen. Men man måste hitta balansgången för impulsköp till just den plattformen man utvecklar för. Det innebär ju självklart att varje transaktion skulle minska i storlek men mängden transaktioner skulle öka. (I mitt fall lavinartat)

Det är väl ingen tvekan om att Apple förändrade mobiltelefonindustrin men nu börjar de sakta men säkert förändra distrubitionsindustrin. Det är bara att haka på eller haka ur. Valet är upp till er.

Detta är mer av en vädjan än en reprimand. Spelindustrin har slagit rot lång nere i kulturjorden och jag tror aldrig att kultursverige kommer blomma utan er. Gå inte och dö!

Det pågår nu en debatt över vilket videoformat som skall användas i den ”nya” video-taggen (som jag använder här ovanför). Det står främst mellan två olika format som skall ersätta flash för video som är något av en defacto-standard för webbvideo idag. Målet är att det skall bli lika simpelt att länka till video som det är att länka till bilder.

Detta är egentligen inget som angår användare av webbsajter, så länge de har en modern webbläsare så kommer saker och ting flyta på som vanligt. Förutom att video troligtvis kommer strömma lite smidigare än vad det brukade göra.

Men det innebär mycket för den öppna och fria webben. Tanken är att ingen skall ha ”patent” på något så viktigt som att visa video på internet. På så sätt garanterar man att video på nätet alltid kommer att kunna visas. Även om patentinnehållaren skulle gå i konkurs eller om de bara skulle sluta med den teknologin de byggt.

De två formaten som det står mellan är H264 och Ogg. I h264s läger står Google och Apple. Två stora spelare på mediafronten då google äger Youtube och Apple har i första hand sina iPods och iPhones.

I oggs läger står í huvudsak den ideella organisationen Mozilla men även Wikimedia och Opera står bakom ogg.

Rent tekniskt så är h264 en bättre teknologi (vissa menar på att den är ”betydligt” bättre men det är inget som vanliga användare skulle märka av) men den är endast marginellt bättre. Största fördelen som h264 har är att den är så vitt spridd, de allra flesta mobiltelefoner har hårdvarustöd för h264 vilket innebär bra uppspelning och längre batteritid under videouppspelning på mobila enheter.

Nackdelen med h264 är att det är besudlat med patent vilket innebär att det fortfarande inte är helt fritt. Det kostar med andra ord licenspengar för att ha stöd för h264 i sin webbläsare.

Oggs största fördel är att det är helt patentfritt med andra ord också licensfritt vilket innebär att vem som helst kan implementera stöd för ogg på sina enheter, i sina webbläsare eller i sina videouppspelare.

Rent kvalitetsmässigt så håller det i princip samma klass som h264.

Största nackdelen är att det finns väldigt väldigt få enheter på marknaden som har hårdvarustöd för ogg. Samt det faktum att man inte vet hur utvecklingen kommer se ut i framtiden. Det kan mycket väl bli så att man måste ta patent på en del teknologier för att kunna skydda dem och även rädslan över att behöva kränka andras patent.

Vad som verkar hända nu är att det inte skall specificeras vilket codec som skall användas utan det landar på den som lägger upp det. Vilket i förlängningen kommer leda till att man behöver lägga upp sitt material i flera olika versioner. En oggversion och en h264.

Frågan vi måste ställa oss är dock om webbens teknologier skall vara öppna eller stängda. Det finns fördelar och nackdelar med vilken väg vi än väljer att gå. Fördelen med den öppna vägen är att vem som helst kan hjälpa till att lösa problemen som dyker upp.

I Europa och då framförallt i Sverige så brottas för tillfället tre stycken mobila operativsystem med varandra. Vi har iPhone OS, Windows Mobile samt Android. (Det är här nästan meningslöst att räkna med Blackberry eftersom de har en skrattretande liten marknadsandel här uppe i norr) Och i slutet av året eller i början av nästa år så släpps den första telefonen med Palms WebOS i Europa.

Den gemensamma faktorn bland de här operativsystemen är att de inte är så bra som de skulle kunna vara. Windows Mobile är utdaterat och gammalt. iPhone OS är instängt och begränsat. Android är långsamt och fult. Och i WebOS kan man inte gräva sig särskilt långt ned i hårdvaran för att göra krävande- och grafiska applikationer.

Man får ju anta att det jobbas febrilt på de olika företagen på just de här tillkortakommandena och än så länge så verkar det som att Palm och Apple ligger i framkanten. Apples problem är ju dock deras instängdhet och jag spår att det är just detta som kommer ställa till problem för deras operativsystem. För att kunna yrka på en ordentlig mobil användarupplevelse så krävs det dels ett operativsystem som kan hantera mer än en sak samtidigt och dessutom att programmen som körs på operativsystemet kan prata med varandra.

Detta är iPhonens huvudsakliga problem. Program måste alltid vara aktiva när de körs. (Vilket i realiteten innebär att man exempelvis inte kan utveckla en musikapplikation som spelar musik medan du gör annat på telefonen eller en applikation som utför diverse saker baserat på din position) Program på iPhonen kan heller inte ”prata” med varandra. (Man kan med andra ord exempelvis inte tillverka en streckkodsläsare som prisjämförelseprogram kan använda sig av) Detta innebär i förlängningen att allt måste vara inbäddat i ett och samma program, inga program (förutom apples egna) kan utbyta information mellan varandra.

Android har mycket av funktionaliteten som saknas i iPhone OS men saknar telefoner som orkar bära upp det. De telefoner som finns ute på marknaden idag är lite, lite för slöa. Det är inte mycket extra kraft som krävs. Android saknar också finishen som återfinns i iPhonen och i Palmen men tack vare öppenheten i systemet så kan vem som helst pilla ihop ett nytt grafiskt gränssnitt. (Detta har dock inte hänt än)

Jag har inte testat Palms WebOS själv men jag har studerat det i detalj och vad jag kan se så är dem de första att klura ut smarta lösningar på dessa problem. Eftersom jag inte lekt runt med det själv så vågar jag inte kasta ur mig mer om hur operativsystemet känns eller hur det är att arbeta med det. Man kommer dock inte undan att det är på Palms planhalva som det händer grejer för tillfället. Men det kan ju å andra sidan bara vara nyhetens behag, vad vet jag?

Fotnot: Tills det att Microsoft tagit sig i kragen så orkar jag inte räkna upp dess svagheter av rädsla för att nöta ut tangenterna på laptopen.

Rss är ett trevligt koncept som förvånansvärt få människor känner till. Vad det är förkortning på är ointressant och irrelevant men jag kastar ut det i etern ändå. Rss står för Real Simple Syndication. Som sagt, högst ointressant.

I helt nyktra termer kan man säga rss-läsaren du använder dig av är en inkorg till webben.

Det är farligt att gå ut med exakta siffror men jag gör ett försök när jag påstår att 99% av alla bloggar i världen har ett rss-flöde. Detta innebär att du kan knyta i princip vilken blogg eller nyhetsflöde som helst till en och samma plats. Informationen är inte längre knuten till webbsidan den kommer ifrån utan är flytande. Det är alltså möjligt att prenumerera på femtielva olika bloggar och nyhetskällor och se till att du bara behöver besöka en sida för att ta del av dem. Hur smart och hur stor användning man tycker man har av det här är upp till var och en. För mig är det ovärderligt.

Det finns otaliga klienter för det här ändamålet. Vissa är separata program, andra bäddas in i din webbläsare och somliga är helt webbaserade. Jag föredrar det senaste. Jag själv lever och svär vid Google Reader.

Det är inte ovanligt att man möts av ett hundratal till ett tvåhundratal nyheter när man loggar in runt morgonkvisten men de stegar man sig rappt genom med hjälp av de smidiga genvägarna och det intuitiva gränsnittet Google erbjuder.

Jag betar av inläggen med hjälp av tangentbordsgenvägarna ‘j’ för nästa inlägg och ‘k‘ för det föregående inlägget. För att stjärnmärka ett inlägg (för att, exempelvis, kunna läsa senare) så är det ‘s‘ som gäller.

Google reader är för mig den mest självklara sidan att starta dagen med. Man får en kvick överblick av allt som hänt på nätet sen man sist tog sig igenom nyhetsflödet. Rss är också det enda sättet för mig att filtrera den ofantliga nyhetsmängd som internet erbjuder (på både gott och ont).

Michael Jackson på last.fm med spotifylänkar

Ett klockrent tillägg till firefox för musikälskare.

1. Börja med installera Greasemonkey. (Klicka  på den gröna knappen Lägg till i Firefox)
2. Starta om Firefox
3. Klicka sedan på den här länken.
4. Du möts nu av en dialog, klicka på Installera
   

   Greasemonkey - lastfm

5. Nu är det bara att återvända till last.fm och alla artist-, album- och låtlänkar skall nu följas av en grön ikon. Klickar du på den så tas du direkt till spotifysidan för låten/albumet/artisten.

Voilá! Du kan nu njuta av att kunna hoppa fram och tillbaka mellan last.fm och Spotify. Och glöm för all del inte att aktivera scrobbling av dina låtar i Spotifyinställningarna:

Inställningspanelen i Spotify för last.fm

Två snabba videos som beskriver styrkan i att snabbt pilla ihop något i Os Xs skriptspråk, Apple Script. Man bör nog klicka sig vidare på HD-länken som ligger i klippen så man faktiskt ser vad som händer.